"Ett verkligt storstadspalats!" Så uttryckte sig Norrköpings tidningars överväldigade reporter, när han i september 1905 var utsänd att rapportera om nybygget av arkitekten Knut Pihlströms skapelse på gamla Wockatzska gårdens rivningstomt på Knäppingsborgsgatan.

Och sedan fortsatte han: "Husen är ganska monumentala samt försedda med listverk af huggen sten, som äfven genom utsvängningar af fasaden bilda fickliknande balkonger, eller kanske snarare loggior utanför de breda fönstren i varje matsal".

Han hade otvivelaktigt rätt. Det var ett magnifikt bygge som pågick.

Knäppingsborgsgatan

Gatan har fått sitt namn av det i forntiden låg en befästning med namnet Knäppingsborg, just framför första forsen i Motala Ström, ungefär där nuvarande kraftverksutsläppet finns.
Det är en mytomspunnen gata på på många sätt. Bland annat finns en gammal legend som berättar att den som gick baklänges på Knäppingsborgsgatan skulle få ett evigt liv redan på jorden. Haken med det hela var bara att man inte fick veta om det! Så det är ingen idé att du provar, det fungerar inte nu när du vet om det.
Det var också en förnäm gata, granne som den var med Gustav IV Adolfs kröningslokal, S:t Olai Kyrka. Före 1905, då vårt hus byggdes, fanns inga höga byggnader i närheten av kyrkan för att inte skymma utsikten mot den låga, tornlösa kyrkan

Före 1905 fanns inga höga byggnader som kunde skymma utsikten runt Olai kyrka. Den här bilden är tagen 1888.

En av dessa, relativt låga byggnader, var den så kallade Wockatzska gården (bilden nedan) som revs 1904 för att ge plats för det bygge som NT:s utsände blev så imponerad av året därpå.

Det var det här huset, den så kallade Wockatzska gården som revs 1904 för att ge plats för vårt nybygge.

Det är inte konstigt att han blev så imponerad, för det var verkligen ett magnifikt palats som arkitekt Pihlström hade skapat, i den för tiden så förhärskande jugendstilen. Dessutom, högre än någon annan byggnad i närheten framstod huset när det var färdigt till och med som ännu större än det var.

Det var ett magnifikt palats som arkitekt Pihlström hade skapat. Så magnifikt att det till och med blev motiv på ett vykort från 1915.

Det var också mest fint folk som hade råd att flytta in. Åtminstone gällde det i det monumentala gatuhuset.

En av dem som flyttade in från början var familjen Alle och Carin Fristedt. På den här bilden poserar de stolta, tillsammans med sina barn, i sin pampiga lägenhet på Knäppingsborgsgatan 9

Trist och sammanpressad gÅrdsbebyggelse

Innanför de pampiga portvalven rådde dock andra förhållanden. Mot gatan visade huset upp en tjusig fasad med stora, inbyggda balkonger. Men på andra sidan huset, fanns en trist och sammanpressad gårdsbebyggelse, där solen bara under en kort tid kring midsommar nådde ned till fönstren underst i den fem våningar djupa gårdsbrunnen.

Det har framlidne Folkbladet-journalisten Nils A. Hertz berättat, och han torde veta för han växte själv upp i ett av gårdshusen.

Det var sällan som folket på solsidan och deras grannar på skuggsidan möttes, berättade Nisse Hertz i samband med att han rapporterade i Folkbladet om att vår bostadsrättsförening bildats och börjat renovera hans gamla barndomsmiljö.

Den enda egentliga kontakten mellan de båda samhällsklasserna upprätthölls av herrskapens hembiträden.

De var nämligen hänvisade till köksingångarna och de mot gårdshusen vettande trappuppgångarna, när de skulle fick traska över gården med herrns frackskjortor till Stryk-Marie eller fruns brustna smycken till Samuel Th. Peterssons guldsmidesverkstad, som båda låg inklämda bland gårdshusen.

Eller för all del, kanske smet också herrn i huset någon gång in på Rygaards biljardsalong, som kunde nås från sin ingång i portiken på Knäppingsborgsgatan 9.

Annars var det redan på den tiden väl försett med butiker i gatuplanet. Här fanns till exempel Henning Dahlqvists cigarraffär och Mikkelsens skräddarverkstad, där skräddarmästaren själv gärna satt med pipan i munnen och tittade ut på gatan genom sitt fönster.

Men framför allt fanns här Beda Johanssons mjölk- och brödbutik. Den som gjorde sig känd i hela staden när den under hungerupproret 1917 stormades av ett antal kvinnor på jakt efter mat till sina hungrande familjer.

1959 när den här bilden togs var den ganska modesta bilar som stod parkerade på Knäppingsborgsgatan. Men så har det som framgår av texten nedan inte alltid varit.

Ända sedan den dagen tog den ständigt uniformsklädde polismästaren Willehad Ericsson vägen förbi på sin promenad hem från tjänsten. Även om elaka rykten gjorde gällande att det var mindre för Beda Johanssons säkerhet, än för polismästarens möjlighet att begapa stadens särklassigt vackraste bil som alltid stod parkerad utanför 9:ans port.

Det kom sig av att där bosatte sig 1920 den från Amerika återvändande Harvesterchefen Thomas Anderson. Med sig från Amerika hade han en sprillans ny Buick av 1920 års modell. Numera är det betydligt mindre anspråkslösa bilar som brukar parkera där.

Och vad beträffar umgänget mellan folket i gatu- och gårdshusen har även det moderniserats betydligt.

Vi är ju numera medlemmar i samma bostadsrättsförening allihop.

Kvarterskarta över Norrköpings centrum 1906, året efter att våra fastigheter byggdes. Vårt kvarter är Pelikan. Notera att Hamnbron inte fanns då. I stället fanns en färjeförbindelse. De röda linjerna är spårvagnssträckningen.

Hospitalsgatan

Gatan har fått sitt namn efter det gamla Krono-hospitalet, som efter den förödande branden 1655 uppfördes på rådman Danckwarts tomt i östra hälften av vårt kvarter Pelikan.

Efter den branden byggdes för övrigt Norrköping upp till att bli en av Sveriges mest praktfulla städer. Det var väl på sin plats. Norrköping var ju med sina närmare 5 000 innevånare, rikets andra stad. Bara Stockholm var större.

Att det gamla hospitalet som gett namn åt Hospitalsgatan var en betydelsefull byggnad i staden på sin tid, visas inte minst av denna kvarterskarta från 1719 . Frånsett kyrkorna S:t Olai, S:t Johannes (nuvarande Hörsalen) och Tyska kyrkan (nuvarande Hedvig) är det bara Kronohospitalet som är utritat.

Men Hospitalsgatan är egentligen betydligt äldre än så. På sätt och vis är den till och med äldre än Norrköping självt. Enligt den gamle historikern Arthur Nordén är nämligen den nuvarande gatan en rest av den urgamla vandringsleden mellan Ledungshammars by och Knäppingsborg. Den leden fanns där redan på vikingatiden, det vill säga långt innan Norrköping byggdes upp.

Stans första egentliga affärsgata

Hospitalsgatan blev också Norrköpings främsta affärsgata, en position som den kom att behålla till långt in på 1960-talet. Då, i samband med de stora varuhusbyggena, flyttade i stället stadens kommersiella centrum mer söderut, där det ligger än idag.

Men vid förra sekelskiftet, då vårt hus byggdes, var det annorlunda. På vår tomt fanns då en tvåvåningsbyggnad där en fotoateljé var inrymd och Blom-Lotta hade sin blomsteraffär i bottenvåningen.

Grannhuset, Hospitalsgatan 8, var ännu mer berömt i staden. Det kallades allmänt Frukthuset eftersom det låg en livligt frekventerad fruktaffär i bottenvåningen.

På den här bilden, från mitten av 1920-talet, syns det berömda Frukthuset närmast kameran. Huset bredvid, där Sundstedts möbelaffär ligger i bottenvåningen är vårt hus, Hospitalsgatan 10 på den tiden.

1929 revs det gamla Frukthuset för att ge plats åt Norrköpings Tidningars utökade tidningshus, som sedan 1918 fanns inrymt i grannfastigheten. Det nya hus som NT byggde fick två ingångar, i stället för en, så därmed blev vårt hus nummer 12 i stället för 10.

Året därpå byggdes också nuvarande nummer 14 och slogs ihop med 12:an i en gemensam fastighet, som den ju alltjämt är.

Till stor del var det en effekt av en annan remarkabel händelse ­ Åhlén och Holm hade bestämt sig för att öppna ett av Sveriges första Tempovaruhus i Norrköping.

På den här bilden har Tempo flyttat in i nummer 12-14, med moderna neonskyltar och allt. Samtidigt har det gamla Frukthuset blivit ersatt av nya NT-huset.

Ungefär samtidigt bildades Hospitalsgatans affärsförening och då blev det ordentlig skjuts på gatans fina juldekorationer. En tradition som lever kvar än i dag. För att ytterligare stärka Hospitalsgatans ställning som affärsgata, bestämdes senare också att den skulle bli stans första gågata.

På 1960-talet blev Hospitalsgatan Norrköpings första gågata. Men som framgår av bilden var det lite si och så med bilisternas respekt för det.

Det fick dock oväntat små effekter på biltrafiken på grund av att polisen alltjämt tillät bilar för lastning och lossning på gatan. Man hade inte mycket val. Affärerna kunde nämligen inte ta emot sina leveranser från något annat håll.

Ett tag tänkte man att riva några av husen på Knäppingsborgsgatan och ordna infarter därifrån i stället. Men av det blev (tack och lov får man väl säga) inget av, så Hospitalsgatans period som gågata blev kort.